mylupus

Alla inlägg under november 2016

Av Marie Philalden - 29 november 2016 20:51


Idag hade jag telefontid med min medicinläkare.

Ja, vad ska jag säga.......


Jag förstår inte vad det är som pågår runt omkring mig.

Bestäm er om jag ska ha behandling eller inte.

Sluta skicka runt mig på olika undersökningar som jag redan gjort.

Vill ni inte ge mig en behandling så jag kan få min vardag att fungera 

SÄG DET DÅ

Bestämmer ni er för att genomföra en behandling.

GE MIG DEN DÅ


Hur ska jag få min vardag att fungera om jag inte vet hur jag ska hantera min sjukdom?

Varför ska jag äta bromsmedicin om jag inte behöver?

Varför äta smärtllindring om jag är frisk?

Ge mig bevis på att jag fejkar mina röntgen bilder och mina blodprover.


Alltså denna katt och råtta lek med min hälsa är inte ok......


Min medicin har jag fått för ett tag.

Tack för att jag fick passa Felix, han är ju bara så gosig....<3

Länge sen man hade en sån liten vid sin sida när man sov. 
Han har sparkat sönder min njurar...ha ha ha Inte låg han still.

Men det var värt det.........


Nu ska denna tanten in och läsa sin journal.

Intressant och se hur dom har bedömt mitt läkarbesök......


Puss och kram <3


ANNONS
Av Marie Philalden - 28 november 2016 16:42


Idag hade jag en tid till min reumatolog.

                      Äntligen, som jag har väntat.

Få en tid till reumatologen är nog det svåraste som finns, spelar ingen roll hur sjuk du än är.


Jag har sett fram mot denna dagen i vemod. 

Sen jag bytte reuma läkare har han gjort allt han kan för att ta bort min diagnos.

Hur kan man ta bort en diagnos som man aldrig blir frisk från?

I alla år har mina prover visat att jag har sjukdomen.

Han anser att blodproverna ljuger och att jag inte har SLE.

Om jag har inte har SLE kan jag ge honom en miljon. 
Undrar mest hur mina blodprover kan ljuga......


Idag hade jag familjen med mig.

Lotta och Sandra. Dom vet hur läkarna behandlar mig och jag skulle få hjälp av dom ifall han körde över mig.

Tror ni att han lyssnade på mig? 

                    NEJ

Som vanligt nochade han mig och bara körde sitt eget race.

Det enda han var orolig över var att jag hade förstärkning med mig.

Jag fick remisser i alla fall......

Ultraljud för hjärtat och för magen

Röntgen för handen och lungorna

Sen massa blodprover igen.

                                    Så nåt fick jag i alla fall.

Men lyssna på att jag har svårt att andas och att jag är svullen runt halsen intresserade inte honom.

Enklast är att skicka en remiss. Då slipper han undersöka mig.


Så jag har alla frågor kvar. Alla mina problem kvar. 

Bara att kämpa på....... Mot det okända


Fick vilat lite idag, tar på krafterna att köra bil.

Sen har jag städat klart det sista, så nu är det julfint hemma hos Marie.


Snart åker jag till Dottern för att sova där i natt.

Ska vara barnvakt åt barnbarnet Felix medan dom åker till Ullared

Jag får en riktig mysdag i morgon <3


Puss och kram <3

ANNONS
Av Marie Philalden - 27 november 2016 19:41


Onsdagen kommer, 6 dagar efter min operation.

                                      

                                      NU RASAR ALLT


Min dotter är hemma denna dagen från jobbet, Lotta jobbar inom daglig verksamhet och är handikappad, hon skulle ta hand om mig medan min son och min man inte var hemma.

Morgonen är ett helvete, kan inte ens gå, kryper till toaletten för smärtorna är så svåra.

Hamnar på toaletten, försöker bajsa men det kommer bara blod, skriker för det gör så ont, svimmar, hamnar på golvet i duschen. Min dotter finner mig där, jag ligger och skriker, bloder rinner längs benen.

Hon ringer 112......

Ambulansen var snabbt på plats eftersom sköterskan bedömde att jag var i dåligt skick utav skriken som hon hörde.


Det kom in två män. Dom försökte ställa frågor till mig, jag kunde inte prata.

Lotta fick förklara så gott hon kunde.

Han vill kika hur det såg ut, han brast ut......

                                     VAD FAN HAR HÄNT HÄR?

                                               VEM HAR GJORT DETTA?

Jag fick en nål snabbt, proppade mig med morfin.

Där försvann jag och mitt minne.

Lotta fick berätta vad som hände denna dag. För mitt minne kom inte tillbaka förrän på torsdag morgon.

Jag kom in till akuten och där inne tog allt 5 min innan jag blev inlagd på kirurgavdelningen 34.


Nu började min resa på allvar.....

9 operationer på 28 dagar

Dom satte morfin pump på mig eftersom jag hade så svåra smärtor. 

På fredagen blev jag opererad för dom ville undersöka mina skador.

Enligt läkaren var min muskel blottad, ringmuskeln skadad, slemhinnan hängde ut och han hade skurit upp för mycket.

Jag kände hur livet rann ur mig.

Alla sprutor och kanyler jag fick, var totalt sönderstucken, hade kanyler överallt. Till och med i fötterna.

Varje dag, ibland flera gånger per dag åkte jag ner till narkos för sätta nya kanyler för mina kärl brast hela tiden.

Kampen för att orka hade knappt börjat.


Varje morgon när min sköterska kom till jobbet kom hon alltid direkt in till mig.

Satte sig vid min sängkant och höll mig i handen. Hon såg in i mina trötta ögon och peppade mig för att orka dagen. Jag sa samma mening varje morgon till henne.

                         "Snälla, jag orkar inte mer. Döda mig.........

För att ni ska förstå .......

Som läkaren sa till mig för att jag skulle förstå skadan.


Det såg ut som att..........

                         Någon hade lagt dit en handgranat och släppt säkringen


puss på er <3

Av Marie Philalden - 26 november 2016 22:04

 Denna resa kommer jag dela upp. Annars får ni för mycket att läsa på en gång.



Jag har haft problem med mina hemorrojder sen jag födde mitt 

yngsta barn 1993.

Under åren har dem vuxit. Har alltid haft problem att hålla mig ren.

2009 började mina problem med ändtarmen. Hade alltid svåra kramper vid avföring.

Kramperna var hemska, kunde aldrig hålla mig. Gick på tå för krampen gjorde

att jag inte kunde röra på benen.

Pratde med en kirurg som även gjorde rektoskopi på mig. Hon ville jag skulle avvakta eftersom jag

hade så svåra diarréer. Hon berättade även att läkningstiden är hemsk dom första veckorna. Hon ansåg att det skulle bli värre för mig eftersom jag inte kunde kontrollera min avföring.

2012 fick jag ett besök till min läkare angående mina problem jag har med min mage. Han sa att han skulle skicka en remiss till kirurgen om mina hemorrojder så jag får hjälp med mina kramper som jag lider av hela tiden.


Efter två veckor fick jag en tid till kirurgteamet.

Läkaren bedömde attmina hemorrojder var så pass stora att det inte gick att sätta gummibands avsnöring på dessa. utan hon skulle skicka mig till operationsteamet på central Lasarettet i Växjö.

Läkaren sa att jag kommer träffa en ny kirurg på sjukhuset för yttligare bedömning. 
Jag blev kallad till DUVA för träffa en narkos läkare. Jag hade inga frågor om sövningen så detta besök gick på tre minuter. 

        Ingen undersökning för hjärta, blodtryck eller nåt blev gjort.

                                  Detta reagerade jag på. Inte ens en ny bedömning.


Den 11 oktober 2012 gjorde jag min operation för hemorrojder.


                          NU BÖRJADE MIN RESA GENOM HELVETET..........


När jag kommer till DUVA för operation fick jag träffa läkaren som skulle operera mig. ( Kallar honom IDIOTEN) (kan inte skriva ut hans namn utan tillåtelse) Han hette IDIOTEN. Jag blev förvånad eftersom det inte var den läkare som egentligen skulle utföra min operation.

Han frågade mig om jag blev besviken att det blev ett byte......

                                 Jag svarade.....

                                                  NEJ

Kände att jag inte kunde säga sanningen att jag blev både besviken och chokad. Utan jag godkände att han kunde utföra min operation.

                                   Trodde att man kunde lita på läkaren som står 

                                   iförd operations kläder......

Han sa att vi skulle träffas efter operationen och gå igenom vad han gjort och hur jag ska ta hand om mig hemma.


Opertionen började någon gång mellan 10 och 11 på förmiddagen. När jag vaknade hade jag inte så

ont som jag hade föreställt mig. Hade mest operationssmärta så jag fick morfin när jag vaknade. Jag låg på

DUVA tills kl 14. Sköterskan ringde efter min man som  var på sitt arbete. Vi bor fyra mil utanför Växjö så han valde att jobba medans jag gjorde min oeration.

När jag var klar fick jag sätta mig i ett dagrum kändes det som. Där inne satt tre män. Jag kunde knappt sätta mig på rumpan.

Efter en stund kom det en sköterska med en lapp om att jag blivit opererad och skötselråd.

                                       Läkaren syntes inte till......


När jag kommer hem så lägger jag mig i soffan. Känner mig så svag efter dagen.

Gubben gjorde lite mannagrynsgröt till mig. Smakade inte alls gott, utan jag somnade.

När jag vaknade efter någon timme så hade jag verkligen ont. Gubben gav mig två alvedon och två tradolan.

Somnar och sover för natten.

När jag vaknade på fredags morgonen hade jag så ont att jag spydde rakt ut. Gubben ger mig samma smärtlindring som jag fick dagen innan. Detta hjälpte inte alls. Han försöker få upp mig på benen för jag kände att jag måste på toan. Jag kan inte gå, skriker rakt ut. Spyr av smärtan som skar genom ändtarmen. 

Lägger mig i fosterställning och gungar fram och tillbaka resten av denna dagen som bestod av skrik, kräkningar och gråt.

 

På lördagen när jag vaknar har jag så ont att jag inte kan andas. ( opererades på torsdagen) 

Försöker i alla fall ta mig upp.

Ta mig till toaletten för att se om jag kan bajsa. Kryster lite och det sprutar ut blod och slem. Får såna krystvärkar att det känns som att jag föder ett barn. Kommer upp stående på tår, skriker och känner hur jag försvinner in i ett mörker. Kommer tillbaka till soffan med hjälp av gubben.

Tar mer smärtlindring som inte hjälper. Skriker att jag måste till toan igen.

Samma sak händer denna gång på toan.

Så här fortsätter det hela dagen. Känner på kvällen att jag överlever inte detta.

På söndagen ringer gubben 1177 och råden han fick hjälpte inte oss alls. Denna dagen så är allt värre. Kramperna blir tätare. Varje kramp känns som att jag dör. Svimmar varje gång av smärtan. Kommer bara blod och slem ut ändtarmen.

Ligger i soffan och skriker ut min smärta. Kan inte andas för det gör så fruktansvärt ont. Mardrömmen tar aldrig slut. 

Känner att jag inte orkar mer, kan inte äta, dricka eller nåting för jag kan inte andas ordentligt för smärtan.

Personalen på 1177 lyssnar inte på oss utan säger bara att det går över.


Måndagen kommer. Har en läkartid på Vårdcentralen.

Min son följer med mig för gubben jobbar. Jag kommer dit. Skriker hela tiden, hamnar i en säng i korridoren.

Läkaren kommer, hon tittar mig i rumpan. Hon säger det är så svullet att hålet inte syns. Det är därför jag får dessa kramper för analen lurar mig att jag är bajsnödig på grund av svullnaden. Detta släpper inte förrän svullnaden lagt sig. Hon vill inte skriva ut starkare smärtlindring utan jag fick åka hem.

Jag kommer hem.

                         Nu rinner krafterna ur kroppen.

                                                 Svimmar varje gång jag är på toan

Jag ligger i soffan hela tisdagen.

                   Ligger och skriker ut min frustration, värken är så svår att jag inte ens kan röra min fingrar. Ligger och vrider på mig hela tiden.

Jag genomlider tisdagen och natten i ett töcken.

Min man lider när han ser och hör mig. Barnen vågar knappt vara hemma. Dom orkar inte heller.

                              Nåt allvarligt har hänt.......

                                                  SÅ HÄR ONT SKA MAN INTE HA



Puss på er <3

Av Marie Philalden - 26 november 2016 20:46


Ingen kommer och rädda mig.

Jag måste rädda mig själv.


                                  HUR???


 

Drömmen jag hade om min framtid fick jag ge upp.

Tack vare min SLE kunde jag inte fullfölja den.

Tyvärr kan jag inte berätta den, om någon får min dröm blir dom ekonomiskt oberoende.

Bara tragiskt........



Idag putsade jag mina fönster i köket, strök gardinerna och fixade fönstren inför advent i morgon.


 

Detta var det jag klarade för dagen. Kroppen klarar inte mer för en jävla dag.

Blir så trött på detta. Jag som älskar att städa, vill ha det snyggt runt omkring mig. 

Nu låter som att jag bor i en svinstia, det gör jag verkligen inte. Jag har det alltid rent.

Men den städning som jag alltid har gjort innan kan jag inte fortsätta med.

Det sörjer jag faktiskt. 


Jag som sagt hela tiden att sjukdomen inte ska vinna.....men det gör den. 


Varje morgon tar jag mina smärt tabletter vid 08. Ligger kvar i sängen till lunch, för att jag kommer inte upp. Tabletten måste gå in och sen är jag så trött att jag orkar inte stiga upp.

Sätter mig på sängkanten. Tar ett djupt andetag. Tar alla krafterna för dagen att bara stiga upp ur sängen.

Ser mig i spegeln. Gråter nästan när jag ser mitt äckliga ansikte med alla fläckar som bara blir mer och mer. Hatar att dom just sätter sig i ansiktet. 

                                          Det tar aldrig slut.....


Som jag har sagt innan. 

Detta är min blogg, här inne får jag gnälla precis hur mycket jag vill.

Får spy galla, tycka synd om mig själv, nedvärdera mig......

Jag söker inte uppmärksamhet, söker ingen empati.

Det jag vill med bloggen är att andra som lider av svår värk och svår sjukdom ska känna igen sig.

Att man delar med sig av sina erfarenheter, att andra inte känner sig ensam.

Gillar ni inte att jag skriver som jag gör så behöver ni inte fortsätta läsa.....bara att bläddra förbi och hitta nåt annat som passar er.


Nu ska jag lägga mig i soffan, sätta på en film och bara vara.

Som ni märker i mitt skrivande i dag så mår jag verkligen inte bra........

Puss på er <3





Av Marie Philalden - 25 november 2016 19:27


I dag väcktes jag av ett samtal.

Tittade yrvaket på mobilen och namnet som visades.

Tänkte chockat........

                                   Vad fasiken har hänt nu


I telefonen sade kvinnan att min xxxxx är sjuk och behöver min hjälp.

WHAT

Varför ska jag hjälpa?


xxxxx har inte visat någon som helst kärlek för mig under mina år i livet.

Det finns andra som kan hjälpa.

Jag har bara fått höra hur värdelös jag är. 

Så för mig känns det bara att denna människa tar min positiva energi ur min kropp.

Jag gjorde som min dotter sa till mig. 

Tog reda på vad problemet var och fixade det för dagen. 

Nu har jag rent samvete i alla fall.


Jag vill inte gå in på djupet av detta problemet just nu.

Jag har det jobbigt som jag har det med min SLE. Så denna positiva energi jag har måste jag ha till mig själv.


Idag körde jag en live. Eftersom jag inte liva så ofta är det ganska roligt att göra dessa.

Det var en välbehövd live. Har saknat mina tjejer så mycket.

Dessa är så fantastiska människor. Helt sjukt att man kan träffa så många olika personligheter på internet.

Dom får mig att skratta, få mig att må bra och framför allt. 

                                          Ni får mig att känna mig så älskad.

Ni anar inte hur mycket det betyder för mig

Hela livet har jag kämpat med att bli älskad för en jag är, någon som ser och förstår.

Det är första gången i hela mitt liv som jag får något tillbaka när jag ger.

Jag älskar er så innerligt mycket. Jag lovar att jag ska hälsa på er alla <3

Tack för att ni finns <3


Det finns en tjej som berör mig väldigt mycket. ( ni andra ta inte illa upp) (ni alla berör mig också)

Jag döper henne till FRIEND....du vet vem du är.

Hon har samma sjukdom som mig. SLE

Det är så skönt att hon och jag förstår varandra. Räcker man säger ett enda ord så vet man direkt vad det handlar om.

Känns som jag har funnit min tvillingsjäl genom henne. Det betyder så mycket.

Jag skulle kunna bära hennes smärta dom dagar hon har det jobbigt. För jag vet helvetet som sker i kroppen.

Önskar ingen känna den smärta.

Hon är så varm, så glad, så sprallig, så jordnära, så vacker, så fantastisk och en sån personlighet som bara strålar.

Tack för att du finns FRIEND, du anar inte vad du betyder för mig <3

Gåvan kommer visa mina känslor <3


Idag har jag en ångest dag. 
Man är specialist på att dölja känslorna.

Ångesten kommer när man är i ett skov med sin SLE.

Allt känns så jävla jobbigt.


Puss på er <3

Av Marie Philalden - 24 november 2016 14:24


Jag och Stefan hade längtat enormt mycket efter att vår dotter skulle födas.

Det var ju vårt första barn och förväntningarna var stora och många.

Vårt älskade barn föddes handikappad och det var med stor sorg i våra hjärtan när vi tog emot henne.

Det var ingen sorg att det var VI som hade fått ett handikappat barn,

Utan sorgen var för HENNE.

                          Charlotte föddes med ryggmärgsbråck och vattenskalle.


Vi hade enormt mycket att göra den första tiden och fick knappt ingen hjälp av någon

med den psykiska biten.

Det var ungefär som att ingen hade tid med oss, vi blev lämnade åt sidan. 
Att se Charlotte i kuvösen med alla dessa slangar och stygn som fanns på hennes lilla kropp var så 

fruktansvärt jobbigt.

Charlotte blev opererad när hon var åtta timmar gammal, dom skulle sluta bråcket och göra rent. Känslan när dom skulle söva henne tärde enormt på oss båda.

                                 Hur kan ett nyfött barn överleva en svår operation? 


Föräldrar som förlorar sina barn efter en förlossning måste ha en stor och enorm saknad efter sitt barn. 

Man har burit sitt barn i nio månader och kämpat tillsammans i vått och torrt. Helt plötsligt så är barnet borta. Man fick inte känna det som alla andra mammor och pappor får göra efter en förlossning.

Mysa med barnet på bröstet, fika med champagne, byta första blöjan. Ringa runt till släkt och vänner för att tala om hur söt och välskapt det lilla knytet är.

Denna tiden på sjukhuset var hemsk. Inget barn som man hade vid sin sida, ligga där och se andra mammor mata och mysa med sina knyten. Höra barnen som skrek, mina bröst som värkte av saknad för ammningen.

                                                          Det var totyr

När jag kom hem från BB.

                       Det enda jag hade som bevis att jag hade fött mitt barn var...

Ingen mage, Blödning, Mjölkfyllda bröst och ett armband med min dotters födelsenummer 1301 på armen.

Där stod barnsängen, barnvagnen, skötbordet.......

                                                           Hemmet, Vi var redo att ta hem dig.


Lilla älskade barn. DU kämpade så hårt, varje dag såg man din styrka. 

                           Vet DU att din styrka fick min styrka att växa tillsammans med dig.


Du är det bästa som hänt mig. 

Jag kommer berätta mer om dig...... men jag tar det dom dagar jag orkar berätta om Lottas resa.


Idag ska jag göra det som jag älskar mest......

                                                Mina julnaglar.......


puss på er <3




Av Marie Philalden - 24 november 2016 01:28

               1987

                                               Jag höll telefonen i handen och bara skrek rat ut

Jag fattade det inte...... vi hade lyckats.......VI VAR MED BARN!!!


Varje dag som gick under graviditeten antecknade vi noga och varje detalj fördes

in i en speciell liten bok. Vi fotograferade magen varje månad för att kunna se hur

den växte. Vi var verkligen lyckliga.


Vecka 17


Äntligen kom dagen för mitt ultraljus och detta hade vi sett fram emot med 

spänning. Det är ju först nu man får det riktigt bekräftat att man är gravid.

"Det var en fantastisk känsla att se sitt lilla barn sparka, suga på tummen och man

knappt fatta att det är sant att det finns ett litet liv inuti min egna kropp:"

-Marie, jag vill fråga dig om du vill ta ett AFP-prov? frågade läkaren

-Vad är ett AFP-prov?

-Det är för att se om barnet har "ryggmärgsbråck" eller "downs syndrom" och det är bara 

ett stick i armen.

-Det kan jag väl göra.

Sagt och gjort, jag traskade ner till provtagningen och tog mitt lilla stick i armen.

Hade jag inte hört något inom åtta dagar skulle jag inte oroa mig.


Dag åtta


Ett BREV....som dimper ner i brevlådan, ett vitt litet kuvert....

Jag känner det på mig att det är något som inte stämmer. Jag öppnar brevet......


                                     "Bästa Marie, vi vill meddela dig att 
                                dina värden efter AFP-provet visade

                              förhöjda värden VI ber därför..........."


Jag grät, kramade magen som om jag kunde skydda den mot det onda. Jag gick

fram till telefonen och lyfte lyren, slog numret till ultraljudsavdelningen.

                                        Undersökning snarast! I MORGON!!!


Nästa dag


Min pappa följde med migtill ultraljudsundersökningen, men tunga steg gick jag in

i undersökningsrummet.

"Hej Marie, lägg dig på britsen

Jag lade mig bekvämt och drog upp tröjan. Jag fick gelé på min mage och doktorn

började föra ultraljudsläsaren över magen. Jag såg vårt lilla barn på skärmen och 

började gråta. Jag fick verkligen behärska mig för att inte bli hysterisk, för jag visste

ju inte om vårt lilla barn fick leva ett normalt liv eller inte. JAG VISSTE INTE........

"Jag ser inget konstigt....jag har glädjen att berätta att ert barn är fullt friskt"

-......mina värden då?....frågade jag chockad

-.....enligt ultraljudet skall du inte oroa dig" sade läkaren.

Nu visste vi i alla fall att vårt kärleksbarn mådde bra och att vi kunde njuta av graviditeten i hop-

....men....det fanns ett svart moln på vår himmel....jag var dålig hela tiden och det VAR NÅGOT

som inte stämde med vårt barn.


                              Stefan......vakna.......det är dags


Vi kom till förlossningen tidigt på morgonen och jag hade fruktansvärt on.


Barnmorskan;

                              -"Hon är öppen 8 cm.....förlossningen är nästan påbörjad


Dom fick verkligen brottom och körde in mig i ett förlossningsrum.

- Jag orkar inte mer.....det gör så ont....jag vill ha smärtstillande."

Jag fick masken med lustgas och det var en härlig känsla att bara försvinna bort

ifrån verkligheten mellan värkarna


                               "Hon är öppen fullt nu HON måste upp i förlossningsstolen"


Kryster.....huvudet syns,,,sjunker tillbaks igen....

                        "Marie du ska få sniffa så dina värkar blir intisivare."

Jag sniffar

        Det sticker i näsan

Kryster igen....inget händer

              Jag sniffar igen....kryster

                                                   Händer inget

             Barnmorskan skriker:

                                            Barnet och mamman har syrebrist

                                        AVBRYT FÖRLOSSNINGEN

                  Jag blir tångförlöst


                                         CHARLOTTE ÄR FÖDD....HON SKRIKER


Charlotte viras in i en handduk och lägges på min mage.


                                              VÅR DOTTER ÄR FÖDD!!!!


Vi gråter av lycka och glädjen står högt i taket.


ÄNTLIGEN MITT ÄLSKADE LILLA BARN. VÄLKOMMEN TILL VÄRLDEN!


Vår lycka är kort. Dom tar Charlotte ifrån mig och går ut genom dörren.


                                                  HON LÄMNAR ETT TOMRUM EFTER SIG

-Varför ta ni mitt barn ifrån mig? skriker jag

-Det kommer en barnläkare snart och förklara för er. Va inte orolig


                              MITT BARN

                                       VAD HAR HÄNT..................?


Tomheten som blev i rummet var fruktansvärd och ångesten i kroppen som skrek och ville ut.

Jag fattar det inte, Varför belv det en sån brådska? Vad har hänt?


Dörren öppnades och inte kom en barnläkare med vår dotter i kuvös. Jag fattade direkt

att det var något som inte stämde. Friska barn ligger inte i kuvös.


-"Jag vill meddela att er dotter är född med ett handikapp som heter Spina Bifida och betyder "Ryggmärgsbråck".

-"Vad sa du? Vad menar du med att hon är handikappad? Det stämmer inte.

-Hon har ett bråck som sitter vid ländryggen. Vill du se?

Innan jag hann svara lyfte han på kompressen. Jag såg ett hål som satt precis ovanför rumpan

och ryggraden blottades. Jag vände äcklat bort mitt huvud och började gråta. Vad är detta för en iskall läkare som inte tog hänsyn till mina känslor.

-Er dotter ska transporteras direkt till Lund för omedelbar operation. Det är viktigt att bråcket sluts innan det blir infekterat.

-Varför kan ni inte operera henne här?

-Dom har bästa resurserna där och där finns även neurokirurgen, hon åker om två timmar

-VI DÅ? Du tror väl inte att jag släpper iväg henne ensam

-Ni får tyvärr inte plats i ambulansen på grund av kuvösen. Vi har beställt en extra till er och den kommer omkring kl 20. Nu måste er dotter ut i barnkammaren för att förberedas inför resan. Pappa kanske vill följa med och hjälpa till?

Stefan tittade på mig och jag sa till honom att det kunde han göra så att jag fick vara ensam en stund.

När dörren stängdes

                                       SKREK JAG RAKT UT.... JAG ÖVERLEVER INTE DETTA

En sköterska kom in efter hört mina skrik. Hon ordnade så jag fick en lugnande spruta.

Dörren öppnades, in kom Stefan med Charlotte. Jag vände bort huvudet för att slippa se

-Vill du säga Hej då till henne?

-Nej tack. Jag avstår

-Sluta och tramsa dig. Du måste säga Hej då.

-Vem har sagt det? Måste? Snälla ta ut henne

Stefan tog ut henne.

En sköterska kom in i rummet med 5 st fotografier på vår dotter. Hon såg att jag ville vara ifred så lade dom på bordet och gick. 
Vände mig om, såg fotona. Jag tog upp ett, tittade försiktigt på det som att det skulle gå sönder, Skrek bara rakt ut.


MITT LILLA BARN. VEM VILL DIG SÅ HÄR ONT? VARFÖR KAN DOM INTE STRAFFA MIG ISTÄLLET........


puss på er <3


Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22 23 24 25 26 27
28 29
30
<<<
November 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ mylupus med Blogkeen
Följ mylupus med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se