Denna resa kommer jag dela upp. Annars får ni för mycket att läsa på en gång.

Jag har haft problem med mina hemorrojder sen jag födde mitt 

yngsta barn 1993.

Under åren har dem vuxit. Har alltid haft problem att hålla mig ren.

2009 började mina problem med ändtarmen. Hade alltid svåra kramper vid avföring.

Kramperna var hemska, kunde aldrig hålla mig. Gick på tå för krampen gjorde

att jag inte kunde röra på benen.

Pratde med en kirurg som även gjorde rektoskopi på mig. Hon ville jag skulle avvakta eftersom jag

hade så svåra diarréer. Hon berättade även att läkningstiden är hemsk dom första veckorna. Hon ansåg att det skulle bli värre för mig eftersom jag inte kunde kontrollera min avföring.

2012 fick jag ett besök till min läkare angående mina problem jag har med min mage. Han sa att han skulle skicka en remiss till kirurgen om mina hemorrojder så jag får hjälp med mina kramper som jag lider av hela tiden.

Efter två veckor fick jag en tid till kirurgteamet.

Läkaren bedömde attmina hemorrojder var så pass stora att det inte gick att sätta gummibands avsnöring på dessa. utan hon skulle skicka mig till operationsteamet på central Lasarettet i Växjö.

Läkaren sa att jag kommer träffa en ny kirurg på sjukhuset för yttligare bedömning. 
Jag blev kallad till DUVA för träffa en narkos läkare. Jag hade inga frågor om sövningen så detta besök gick på tre minuter. 

        Ingen undersökning för hjärta, blodtryck eller nåt blev gjort.

                                  Detta reagerade jag på. Inte ens en ny bedömning.

Den 11 oktober 2012 gjorde jag min operation för hemorrojder.

                          NU BÖRJADE MIN RESA GENOM HELVETET..........

När jag kommer till DUVA för operation fick jag träffa läkaren som skulle operera mig. ( Kallar honom IDIOTEN) (kan inte skriva ut hans namn utan tillåtelse) Han hette IDIOTEN. Jag blev förvånad eftersom det inte var den läkare som egentligen skulle utföra min operation.

Han frågade mig om jag blev besviken att det blev ett byte......

                                 Jag svarade.....

                                                  NEJ

Kände att jag inte kunde säga sanningen att jag blev både besviken och chokad. Utan jag godkände att han kunde utföra min operation.

                                   Trodde att man kunde lita på läkaren som står 

                                   iförd operations kläder......

Han sa att vi skulle träffas efter operationen och gå igenom vad han gjort och hur jag ska ta hand om mig hemma.

Opertionen började någon gång mellan 10 och 11 på förmiddagen. När jag vaknade hade jag inte så

ont som jag hade föreställt mig. Hade mest operationssmärta så jag fick morfin när jag vaknade. Jag låg på

DUVA tills kl 14. Sköterskan ringde efter min man som  var på sitt arbete. Vi bor fyra mil utanför Växjö så han valde att jobba medans jag gjorde min oeration.

När jag var klar fick jag sätta mig i ett dagrum kändes det som. Där inne satt tre män. Jag kunde knappt sätta mig på rumpan.

Efter en stund kom det en sköterska med en lapp om att jag blivit opererad och skötselråd.

                                       Läkaren syntes inte till......

När jag kommer hem så lägger jag mig i soffan. Känner mig så svag efter dagen.

Gubben gjorde lite mannagrynsgröt till mig. Smakade inte alls gott, utan jag somnade.

När jag vaknade efter någon timme så hade jag verkligen ont. Gubben gav mig två alvedon och två tradolan.

Somnar och sover för natten.

När jag vaknade på fredags morgonen hade jag så ont att jag spydde rakt ut. Gubben ger mig samma smärtlindring som jag fick dagen innan. Detta hjälpte inte alls. Han försöker få upp mig på benen för jag kände att jag måste på toan. Jag kan inte gå, skriker rakt ut. Spyr av smärtan som skar genom ändtarmen. 

Lägger mig i fosterställning och gungar fram och tillbaka resten av denna dagen som bestod av skrik, kräkningar och gråt.

På lördagen när jag vaknar har jag så ont att jag inte kan andas. ( opererades på torsdagen) 

Försöker i alla fall ta mig upp.

Ta mig till toaletten för att se om jag kan bajsa. Kryster lite och det sprutar ut blod och slem. Får såna krystvärkar att det känns som att jag föder ett barn. Kommer upp stående på tår, skriker och känner hur jag försvinner in i ett mörker. Kommer tillbaka till soffan med hjälp av gubben.

Tar mer smärtlindring som inte hjälper. Skriker att jag måste till toan igen.

Samma sak händer denna gång på toan.

Så här fortsätter det hela dagen. Känner på kvällen att jag överlever inte detta.

På söndagen ringer gubben 1177 och råden han fick hjälpte inte oss alls. Denna dagen så är allt värre. Kramperna blir tätare. Varje kramp känns som att jag dör. Svimmar varje gång av smärtan. Kommer bara blod och slem ut ändtarmen.

Ligger i soffan och skriker ut min smärta. Kan inte andas för det gör så fruktansvärt ont. Mardrömmen tar aldrig slut. 

Känner att jag inte orkar mer, kan inte äta, dricka eller nåting för jag kan inte andas ordentligt för smärtan.

Personalen på 1177 lyssnar inte på oss utan säger bara att det går över.

Måndagen kommer. Har en läkartid på Vårdcentralen.

Min son följer med mig för gubben jobbar. Jag kommer dit. Skriker hela tiden, hamnar i en säng i korridoren.

Läkaren kommer, hon tittar mig i rumpan. Hon säger det är så svullet att hålet inte syns. Det är därför jag får dessa kramper för analen lurar mig att jag är bajsnödig på grund av svullnaden. Detta släpper inte förrän svullnaden lagt sig. Hon vill inte skriva ut starkare smärtlindring utan jag fick åka hem.

Jag kommer hem.

                         Nu rinner krafterna ur kroppen.

                                                 Svimmar varje gång jag är på toan

Jag ligger i soffan hela tisdagen.

                   Ligger och skriker ut min frustration, värken är så svår att jag inte ens kan röra min fingrar. Ligger och vrider på mig hela tiden.

Jag genomlider tisdagen och natten i ett töcken.

Min man lider när han ser och hör mig. Barnen vågar knappt vara hemma. Dom orkar inte heller.

                              Nåt allvarligt har hänt.......

                                                  SÅ HÄR ONT SKA MAN INTE HA

Puss på er <3

Ingen kommer och rädda mig.

Jag måste rädda mig själv.

                                  HUR???

Drömmen jag hade om min framtid fick jag ge upp.

Tack vare min SLE kunde jag inte fullfölja den.

Tyvärr kan jag inte berätta den, om någon får min dröm blir dom ekonomiskt oberoende.

Bara tragiskt........

Idag putsade jag mina fönster i köket, strök gardinerna och fixade fönstren inför advent i morgon.

Detta var det jag klarade för dagen. Kroppen klarar inte mer för en jävla dag.

Blir så trött på detta. Jag som älskar att städa, vill ha det snyggt runt omkring mig. 

Nu låter som att jag bor i en svinstia, det gör jag verkligen inte. Jag har det alltid rent.

Men den städning som jag alltid har gjort innan kan jag inte fortsätta med.

Det sörjer jag faktiskt. 

Jag som sagt hela tiden att sjukdomen inte ska vinna.....men det gör den. 

Varje morgon tar jag mina smärt tabletter vid 08. Ligger kvar i sängen till lunch, för att jag kommer inte upp. Tabletten måste gå in och sen är jag så trött att jag orkar inte stiga upp.

Sätter mig på sängkanten. Tar ett djupt andetag. Tar alla krafterna för dagen att bara stiga upp ur sängen.

Ser mig i spegeln. Gråter nästan när jag ser mitt äckliga ansikte med alla fläckar som bara blir mer och mer. Hatar att dom just sätter sig i ansiktet. 

                                          Det tar aldrig slut.....

Som jag har sagt innan. 

Detta är min blogg, här inne får jag gnälla precis hur mycket jag vill.

Får spy galla, tycka synd om mig själv, nedvärdera mig......

Jag söker inte uppmärksamhet, söker ingen empati.

Det jag vill med bloggen är att andra som lider av svår värk och svår sjukdom ska känna igen sig.

Att man delar med sig av sina erfarenheter, att andra inte känner sig ensam.

Gillar ni inte att jag skriver som jag gör så behöver ni inte fortsätta läsa.....bara att bläddra förbi och hitta nåt annat som passar er.

Nu ska jag lägga mig i soffan, sätta på en film och bara vara.

Som ni märker i mitt skrivande i dag så mår jag verkligen inte bra........

Puss på er <3